För Gud finns inga hopplösa fall!

1988 är nog det viktigaste året i mitt liv. Då hände det som fick mitt liv att ta en ny vändning. Mitt liv har varit kantat av kriminalitet och narkotikamissbruk. Min barndom bestod av barnhem och fosterhemsplaceringar. Jag tycker inte att det är en bra grund, för ett barn ska växa upp i ett varmt och kärleksfullt hem.

Min kriminella bana startade i 14-15 års ålder med inbrott och bilstölder. Sedan fortsatte karriären och jag blev en fullfjädrad narkoman. Åren rullade på och jag såg ingen väg ut ur det här livet. Jag sysslade nu på heltid med narkotikaförsäljning, inbrott och bedrägerier.

Men våren 1988, det år jag fyllde 30, tog mitt liv en helt ny kurs. Jag hade under en tid börjat fundera på om det verkligen var meningen att livet skulle vara så här. Jag såg ingen väg ut ur alla droger. Men en eftermiddag i maj, när jag sitter i mitt badkar, känner jag plötsligt en stor förtvivlan över mitt liv. Av någon anledning knäpper jag mina händer och ber den bön som jag kunde någorlunda, ”Fader vår som är i himmelen…”. Till saken hör, att jag tidigare alltid förnekat Gud och tyckt att ”de kristna” var inbillningssjuka. Jag bad alltså bönen, och kände, att det var nog det ärligaste och renaste som kommit ut ur min mun. Då kom plötsligt en väldig kraft över mig och jag började storgråta, jag som vid 10 års ålder bestämt mig för att aldrig gråta mer, men där i badkaret, under Guds kraft, strömmade tårarna ut litervis. Jag fick uppleva Guds närvaro, och förstod att Han ville ta hand om mig. Jag vet inte hur länge jag satt kvar där, men när jag ställt mig upp så kände jag att all kriminalitet och narkotika var borta ur mitt liv.

Mycket hände tiden här efter. Jag började tala med Gud på ett konstigt språk, men det kändes härligt och rätt. Jag visste då ingenting om tungotal.

Jag kände att jag behövde göra mig av med allt jag ägde eftersom det var stulet eller köpt för knarkpengar. Så möbler, husgeråd och kläder åkte ner i soprummet. Det enda jag hade kvar var ett par skor och en overall.

Jag fick uppleva syndanöd också, en rejäl sådan. Gud förlät mig mina synder. Gud fick mig också att söka upp människor som jag stulit ifrån och be dom om förlåtelse, öga mot öga. Jag började arbeta på ”löfbergs lila”, och kunde så småningom köpa kläder och lite möbler.

Det var väldigt svårt för mig att bo kvar i Karlstad, så jag kunde med hjälp av LP stiftelsen flytta till Skövde. På LP där, kunde jag nu i lugn o ro studera bibeln. Mycket hände sedan men mitt vittnesbörd skulle bli allt för långt om jag skulle ta med allt.

Gud har under åren tagit hand om mig och gett mig en underbar hustru och härliga barn. Vi har också fått möjlighet att hjälpa andra, vilket är välsignat.

Stefan Pettersson,rsson, medlem i NKC